I quit

Nä vet ni vad. Jag tror jag ska sluta blogga. Helt och hållet.

Det är helt enkelt inte roligt längre, och är det inte roligt längre ska man sluta tycker jag. Jag tycker också att det är schysst att meddela att man slutar blogga så att folk slipper surfa in på min sida i onödan framöver.

Vad kan sägas om de här ett och halva åren jag har bloggat?

Jag har avhandlat massa saker, typ alla minnen jag har från barndomen och drömmar och grejer jag inte längre minns att jag mindes. När jag läser igen gamla inlägg tycker jag det oftast är pinsamt och dåligt, sådär så att jag måste kisa med ögonen. Men ibland känner jag mig nöjd och tänker, damn, där var du klurig Karin.

Nu är det slut på ämen och slut på bloggbehovet. Roligt att så många läst och kommenterat. Jag kommer låta bloggen ligga uppe tills jag vet vad jag ska göra med den.

Tack och hej.

Filmtips

The squid and the whale handlar om en familj med två söner där föräldrarna en dag meddelar att de ska skilja sig. Det blir varannan dags-vårdnad och den ena sonen tyr sig till mamma, den andra till pappan. Jeff Daniels spelar pappan/ författaren/ självgodingen Bernard Berkman och Laura Linney är lysande som den lätt aparta mamman. Även hon författare.

Sönerna blir lätt traumatiserade, äldstingen Walt (Jesse Eisenberg) kopierar pappans åsikter i allt och spelar därutöver en Pink Floyd-cover på skoluppvisningen under förespeglingen att han skrivit den själv. Saker och ting blir krångliga när pappan inleder en affär med en student som Walt är kär i. Inget blir bättre av att han är osannolikt sexuellt frispråkig och uppmanar sonen till att vara lössläppt och leva livet. Yngstingen Frank (Owen Kline) dricker sig full på öl och whiskey och börjar onanera på biblioteksböcker och kleta sperma på skåp i korridoren. Behöver jag säga att båda föräldrarna använder barnen som budbärare/ boxpåsar?

Allt trubbel till trots var det längesedan jag såg en film jag blev så glad av. Kanske var det det fina soundtracket som gjorde det, eller helt enkelt att den var så bra. Den ska tydligen vara baserad på regissören Noah Baumbachs barndom. Jag beklagar och tackar.

Grattis, Patti!

I dag säger vi grattis till Patti Smith som fyller 60!

Quiz

Nu, alla bloggläsare, blir ni utmanade igen. Temat den här gången är gissa författarbloggen! Jag ger er ett citat från bloggen i fråga, ni ger mig ett namn.

1. "Jag var på svindyra Konsum nyss. Sisters “Floodland” i lurarna. När jag skulle slänga ner några vingummin i godispåsen drabbades jag av en klassisk Marcel Proust-lik madelainkakan-förskjutning i tiden."

2. "Jag läser en artikel om medialiseringen av författarskapet. Några författare tillfrågas om nödvändigheten för en författare att visa upp sig i media för att få sin bok såld.
Ingen av dessa författare är jag.
Konstigt.
Vad jag inte vet om medialiseringen av författaren får plats på baksidan till ett digitalt frimärke - Aftonbladets TV-flicka 1969, intervjuad hos Ulvenstam i Nyfiken på och - redan när ett årskort på SL kostade 70 kronor - utfrågad i Veckojournalen om kvinnor har någon humor."

3. "Åh vad roligt jag och Ulf hade när vi spelade in kvällens avsnitt av På Spåret! Och det som glädjer mig mest är att det verkligen syntes nu i TV hur kul vi hade! :-)
Känner mig fortfarande alldeles varm i hjärtat av att ha fått varit del av mitt absoluta favoritprogram."

4. "Efter ett lyckat boksläpp hos Bonniers på Sveavägen - då Horace Engdahl, till min stora tacksamhet, drog till sig en betydande del av uppmärksamheten med sitt fina introduktionstal: jag tycker inte vidare mycket om att stå i centrum - går jag iväg med en papp-påse med böcker, en flaska Bollinger (tack Eva!) och ett halvt tjog med skaldjurs-wraps och chokladbiskvier. Ansluter till JE och KP som sitter och följer Vinter-OS på en pub runt hörnet. Sådana här boksläpp är bra: det är ett enkelt och personligt vis att sprida boken till en massa folk man känner, samtidigt som ett slags avfirande dessutom är nödvändigt, rent psykologiskt. Med detta är boken ÄNNU MERA klar. Jag pustar lättad ut, dricker en öl och ser Sverige ta ännu en medalj. "

5. "Under helgen såg jag i alla fall nästan alla avsnitt av nån säsong project runway, och jo, jay, som vann, var fenomenal - hela inställningen. Sitta i en röd stuga någonstans på landet i Pennsylvania, cigarretten i mun vid symaskinen - och så komma till New York och ha åstadkommit, ha med sig, det d ä r."

6. "Denna vecka är jag upptagen med korrekturläsning, poesifestivaler och att läsa 1000 sidor Thomas Pynchon. Lämna ett meddelande efter pipet, så återkommer jag så snart jag har tid."

7. "Hamnar på tiondeplatsen på Attentions lista över Sveriges nya mediaelit.
Kul.
Synd att jag gör det under falska premisser, bara.
I motiveringen står det att jag startade webbmagasinet Nummer.
Vilket verkligen inte stämmer alls.
Nummer startades av Ylva Lagercrantz och Cecilia Djurberg."

8. "Varför i all världen skulle jag dessutom hålla på en blogg? Bloggar ska startas av dem som inte sitter på tidningar. Vi som sitter på tidningar och skriver är redan privilegierade i detta djupt borgerligt präglade informationssamhälle. Jag tittar ut genom fönstret: Nu ser jag hur björkarna får sin ljusa grönska. På skrivbordet ligger ett litet urval av William Blakes dikter och profetior."

Surrounded by freaks

Idol-Marcus skiva blir, inte oväntat, sågad av Markus Larsson i Aftonbladet i dag. Jag har inte hört skivan men titeln "Echo heart" får mig att tänka på en annan dokusåpaprodukt. "Surrounded by freaks" med Wannabe-vinnarna Tribal ink.

Jag har inte hört den skivan heller, men jag såg serien. I mina ögon en av de bästa dokusåporna som gått. Den stora skillnaden mellan Idol och Wannabe är förstås hur man gör anspråk på autencitet. Alla vet att Idol är en plastig pop-produkt, alla fattar det utom möjligtvis Idol-Markus (som lär fatta det nu när hans skiva är klar). I Wannabe, däremot, försökte man låtsas som om man gjorde äkta grejer. Castingen sköttes i första avsnittet och sedan fick bandet repa tillsammans, som ett riktigt band, och åka på turné. Som ett riktigt band. I en stor gul lyxbuss som humoristiskt nog blev vandaliserad på ett av turnéstoppen.

Bandet innehöll Skellefteås pajiga motsvarighet till Dennis Lyxzén: Funky Dan, samt några halvfigurer varav jag minns att en hette Lonne och att en annan var in the closet. De andra var homofober. Det skapade en spännande dynamik i bandet. Fler roliga ingredienser var den clowniga managern J.J som spatserade runt i boots och röd cowboyhatt och var allmänt överlägsen. Samt en hel del groupies (ofattbart nog).

De fick några låtar av bolaget och fick sedan, efter mycket om och men, släppa en skiva. Som blev totalsågad. Den sålde antagligen dåligt också, till skillnad från Idol- skivorna. En förlust för alla inblandade.

Vad hände sen? Om Funky Dan vet jag att han var merchandiseförsäljare på Marcoolios sommarturne för några år sedan. Därefter spelade han med sitt band Jupither på Trästocksfestivalen 2005 (jag var där, de var inte så bra) och att var inblandad i någon jumbo-låt i förra årets Melodifestival.

Sist jag såg J.J var på en affisch i Gävle. Han var konfrencier för en Smokie-spelning på bowlinghallen i Skutskär. Den hette antagligen något i stil med "Our Swedish show" eller "Gold: Best of Smokie".

Någon annan av Tribal Ink-medlemmarna ska enligt passagen debatt ha skymtats på Pressbyrån Valand i Göteborg: "han såg alltid väldigt sliten ut och det hände att han inte var helt nykter trots att det var dagtid så jag antar att han inte direkt är någon stjärna" enligt inläggskrivaren.

Idol-Marcus har pratat om en världsturné. Med lite tur får han sköta U2:s Merchandise.

Bra grejer

Jag trodde väl aldrig att jag skulle göra textreklam i bloggen, men, gott folk, ni måste köpa såna här alger.
Fyra om dan gör kroppen glad, jag har precis minimerat en förkylning till en och en halv dag istället för sedvanliga två veckor.
Ni som läst min gnälliga blogg vet att jag var sjuk väldigt ofta för bara något år sedan. Jag beställde alger och vips: jag är en friskus. Kry och alert. Eftersom det är tabletter behöver man inte hälla i sig någon grön äcklig sörja.

Om ni på algföretaget läser det här vill jag tacka för en bra produkt och återigen uttrycka min varma tacksamhet för att ni inte skickade inkasso på mig den där gången när jag glömt betala en fyra månader gammal räkning. Ni är hyvens, algmänniskor. Och era alger är bra grejer.

Man vet att man är trött när...

man försöker ringa sitt eget personnummer på mobilen.

Fast egentligen skulle jag ringa internetbanken där slå in personnummer är val nummer två, så helt way off var jag inte.

Vardagsproblem

Någon slags botten är nådd när jag tappar en tomatskiva på golvet och funderar på om jag ska blogga om det eller inte. Efter tredje gången tänker jag: bloggvärde. Så stört. Jag har tappat en tomatskiva på golvet. Tre gånger gled den av smörgåsen. En tomat kan aldrig plockas upp lika fullständig som den ramlade ner. Det blir alltid kvar kärnor. Ja, det var väl det hela.

I övrigt: är det någon annan som har svårigheter med att ta ut pengar i affären? Eller snarare, kassören/skan har alltid svårigheter. Jag blir alltid missförstådd. Eller så lyssnar de inte.

– 78 och femti.
– Och så vill jag ta ut etthundra.
– Vill du ha det på hundra?
– Nej, jag vill att ett hundra kronor landar i min hand när köpet är klart.
– Då blir det Etthundrasjuttioåtta och femti då menar du?
– Ja, jag fattar det.

Vilket man än väljer verkar det som att de tycker att man är konstig. Det är precis lika svårt att förstå att man vill ha ett specifikt belopp kvar efter köpet, som att man vill att hela köpet ska gå på en viss summa och man får de resterande pengarna i handen. Det här är det värsta:

– Det blir 359.
– Kan du ta det på 500?
– Vill du ha 500 i handen?
– Nej, jag vill ha... öh.
– Hur mycket pengar vill du ha tillbaka?
– Öh. Femhundra minus... det där du sa.
– 359.
– Ja just det. Minus det. Alltså. Det som blir kvar.
– Du menar 141?
– Ja.

Sedan känner jag mig alltid avvikande för att vilja ta ut sådana udda summor. You can't get it right no matter what you do.